Kia Fjällmaraton

Av alla distanser som man kan springa så är maratondistansen en av de mest mytomspunna. Kronjuvelen bland de längre distanserna. En distans som jag suktat lite efter ändå sedan jag förstod att man faktiskt kunde springa så långt och ändå ha livet i behåll. Och nu är distansen besegrad men låt oss inte gå händelserna i förväg – låt oss börja beskrivningen av Kia Fjällmaraton från början.

Pre – Fjällmaraton

Den här race reporten skulle kunna gå långt bak i tiden eftersom mycket av min träning har varit med fokus på det här loppet. Men låt oss börja i fredags. Vi hängde med Staffan och Marika på förmiddagen och beslöt att slå följe med dem upp till Trillevallen för att hämta ut våra nummerlappar, de sprang Salomon 27k (och gjorde det grymt bra).

Det var ingen direkt kö till uthämtningen och ångestnivåerna var verkligen under kontroll när vi hämtade ut nummerlappen. Förra året hade jag sådan ångest inför 27k-loppet att Ingemar Bergman antaligen låg och flinade i sin grav och klappade händerna av förtjusning. Ingen sådan i år.

Kia Fjällmaraton (tidigare Axa Fjällmaraton).

Ska man springa en hel dag måste man gå upp tidigt som fan på morgonen. Det är sedan gammalt. Så vi gick upp vid 5 för att göra oss i ordning och ta oss till bussen. Vi körde Mango Morgonmys till frukost. Perfekt att trycka lite barnmat innan ett lopp. Flytande energi som inte är gel.

Bussen lyckades med konststycket att köra fel så vi blev 30 minuter sena till starten. Inte en optimal start på morgonen men eftersom det ändå är flygande start och start när som helst mellan 7-9 var det ingen panik men det hade ändå helt klart varit en fördel att starta 30 minuter tidigare eftersom det hade betytt 30 minuter mindre regn.

Iväg kom vi i alla fall 07.40

Och uppförslöpningen börjar i princip direkt. Inte tekniskt svårt på något sätt och inte heller speciellt brant de första kilometrarna utan mer som en lång och seg uppförsbacke. Bara att pinna på. Kände mig stark och förberedd hela vägen uppför Ottfjället. När vi kom upp på toppen började det regna och sen slutade det inte regna på ett par timmar.

Lite varierande terräng över Ottfjället leder fram till en lång och brant nedförsbacke till Nordbotten och första vätskestationen. Det är skönt när det är nedför men det sliter också otroligt på låren. In med en kanelbulle och lite saltgodis och sedan iväg. Väntade gjorde en lång klättring uppför Hållfjället. Återigen bara uppför och uppför. Men även här kände jag mig stark och pigg i både ben och kroppen i övrigt. Ganska snart ett ytterliggare depåstopp hos Hållfjällets Turiststation som ligger helt magiskt fint. I med lite varm vätska (halleluja) och sedan pang på sista biten upp på Hållfjället för att sedan vända ner mott Ottsjö.

Här någostans hade jag min svacka i loppet. Jag var mentalt felinställd på att klätteringen ned till Ottsjö skulle börja tidigare och när nedförsbacken inte kom så tappade jag all motivation till att springa i någon kilometer. Undrade vad i hela friden höll på med. Efter en intensiv inre dialog kom jag trots allt fram till att det enda sättet att ta sig hemåt på var att springa. Sagt och gjort. Vi sprang på.

Upp till vätskan i Ottsjö var det brant. David bytte tröja och jag drack kaffe. Bästa kaffet på flera år. Efter stoppet slutade det nästan att regna. Eller okej, det droppade lite men det var ändå helt okej jämfört med hur det var innan. På Ytterstvallen vid 33 kilometer så slutade det i alla fall att regna helt.

Efter det väntade sista långa klättringen upp på Välliste. Kände mig stark som en oxe uppför här. Benen började av naturliga skäl att bli ganska trötta men fortfarande var det bra klipp i steget. Banan vänder neråt på toppen och det är nedför och ”bara” fem ynka kilometer kvar av Kia Fjällmaraton-banan. ”Bara”. Det känns som banan aldrig vill ta slut utan den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

David får, precis som ifjol, hemlängtan och sätter av i ett rasande tempo. I alla fall om man med rasande menar typ 6 min/km. I mål går vi till slut på strax över 7 timmar.

Sammanfattning

Kunde vi gjort något annorlunda? Mycket. Det hade gått och springa lite mer i uppförsbackarna framförallt. Vi gick lite onödigt mycket i min mening men samtidigt är det svårt att veta hur kroppen skulle reagera på den långa distansen. Suunto Öppet Fjäll är trots allt inte en walk in the park.

Var det skoj? För det mesta. Inte alltid. Långt ifrån alltid faktiskt. Men på det stora hela var det väldigt roligt!

Någon kramp? Nej ingen! Vilket jag tycker är lite otroligt och kanske ett tecken på att benen kunde levererat lite mer fart.

Var det lerigt? Hela vägen.

Kommer vi göra det igen? Inte omöjligt men 27k-banan är finare att springa om man bara vill ha upplevelsen!