Så kom då dagen jag väntat på sedan oktober förra året – Öloppet Sprint. Idén och tanken på att springa Öloppet föddes under en lunch med Mårten någon gång för lite mer än ett år sedan och nu är det alltså genomfört vilket känns knäppt och fruktansvärt gött. Sedan anmälan har det hunnit hända en del. Erika som jag skulle springa med först fick förhinder och i maj bytte jag till att springa med hennes bror Linus istället. Det har funnits en liten problematik med det eftersom vi bor 120 mil ifrån varandra och har kunnat träna ihop i väldigt begränsad mängd (läs en helg).
Själva uppladdningen för loppet har varit ok. Fått mycket tid i vattnet tycker jag själv och löpningen har flutit på relativt bra. Den här sommaren har varit varm och allergisk och därför har jag kanske riktigt kunnat springa så långt som jag har velat men ändå helt ok sett ur ett löp-perspektiv.
Men nu till loppet.
Jag ska erkänna att jag var riktigt nervös inför loppet. Hur skulle det gå att springa så långt i våtdräkten? Och hur skulle sista simningen bli efter att ha simmat och sprungit i 2-3 timmar? Och vad händer om man vill bryta i vattnet? Eftersom det är två discipliner så var anspänningen helt klart högre än vid ett vanligt löplopp vilket var lite av en skräckblandad upplevelse. Skönt och läskigt på samma gång.
Men när startskottet gick var det bara att börja kuta. Vi valde att lägga oss i ett riktigt moderat tempo långt bak i startledet. Första kilometern ut till Galterö gick på en behaglig gångbana och skogsstig som det var lätt att springa på men väl över på Galterö började det vara lite mer stökig terräng med fårstig och över lite stock och mycket sten. När vi närmade oss första simningen över till Känsö så var det mer eller mindre bara att hoppa mellan stenar, kobbar och skär. Första simningen över till Känsö var 510 meter och vi fick rådet att simma åt vänster eftersom det driftade åt höger. Vi lyckades hålla kursen ganska bra men det är onekligen svårare att simma i havet än i en insjö.
Känsö är lite av ett hatobjekt för egen del på grund av allt för många fältdygn på ön i lumpen men löpningen gick i alla fall fint på ön. Mycket klippor och sten. En till lite längre simning till Vargön som var väldigt bökig att springa på. Mycket klippor och stenar igen. Sedan ner i plurret och över till Styrsö och här var det highway hela vägen till nästa simning 6 kilometer bort. Sedan – ner för en lite kortare siming som var otroligt skönt efter att ha löpt 6 km i våtdräkten. Ett kort besök på Stora Rävholmen och Kråkholmen innan sista simningen.
Sista simningen ja. Vi tog det lugnt och försiktigt som sagt. Men innan sista simningen så hade jag lite krampkänning i vänster vad. Och halvägs ut så högg det till ordentligt. Jag vet inte om ni har fått kramp i vattnet någon gång men första reaktionen är panik. När båda benen slutar funka får man lätt det om man har 300 m till närmsta strand. Här var jag ytterst nära på att tillkalla hjälpbåt men med tanke på hur mycket jag tränat (nåja), hur bra och peppad Linus kände sig och att jag inte vill bryta på grund av kramp (det känns inte som en legitim anledning att bryta, ett ben eller en arm som bryts okejdå men kramp…) så la jag mig på rygg, stretchade ut benen och ryggsimmade in de sista 300 m. Det var sjukt jobbigt men det gick.
Efter det var det bara att trilla på in i mål. Lite lätt stökigt i början men efterhand riktigt trevligt och när vi såg mål var det bara att ösa på och sällan har det varit så skönt att komma i mål!
Vi gjorde ingen kanontid alls men vi nådde vårt mål – att ta oss i mål hela. Vi kom näst sist i herrklassen mycket på grund av att sista simningen tog otroligt lång tid men också för att vi medvetet tog det lugnt – vi ville ha upplevelsen och känna på hur ett sådant här lopp är snarare än att hetsa för en bra tid. Vilket jag är glad att vi gjorde för hela upplevelsen av tävlingsformen känns fantastisk så här en dag efter och jag har nog aldrig varit mer taggad på att träna än jag är idag – precis så det ska vara!
Hade med mig telefonen (Tack Lifeproof för det!) och körde upp hela banan på Runkeeper. Mobilen dog när jag skulle trycka på stäng av på Runkeeper så vi hade perfekt tempo runt banan. Satte på RK förtidigt och stängde av för sent så tiden är inte helt korrekt men banan är i mångt och mycket det vi sprang. Här är länk till Runkeeper aktiviteten.
Några lärdomar då? En massa och jag ska ta mig tid att skriva ihop det inlägget jag har saknat inför Öloppet – en nybörjares guide till Swim-run. För det är en fantastisk sport men det är en del saker man måste hålla koll på och de mest jag läst innan känns som det har varit riktat till folk som är jävligt vältränade och peppade. Men för lite lönnfeta hobbymontionärer som mig så har jag saknat en riktigt basic guide till swim-run. Men en sak kan jag säga – är du sugen på ett swim-run så simma jättemycket. Jag menar verkligen jättemycket.
Kommer vi tillbaka och springer/simmar nästa år? Just nu känns det så!