Det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Förra veckans förkylning ville inte ge med sig. Vilket orsakade panik i det Sundloska hemmet på torsdagkväll. Stockholm Swimrun hägrade och sällan har jag varit så taggad på en tävling. Träningen har gått snuskigt bra och jag kände mig fram tills i förra veckan i en sällan skådad form.

För att ge lite perpektiv, sist jag var såhär snabb och så här preppad inför ett race var Haiducii – Dragostea Din Tei årets sommarplåga, truckerkepsen en självklar huvudbonad och Naken-Janne var fortfarande inbjuden på kändisfester.

Det var helt enkelt en stund sedan jag var i samma form. Ni fattar varför paniken infann sig.

Via jobbet har vi tillgång till en fantastisk företagshälsovård och mitt i paniken chattade med en läkare sent i torsdagskväll. Han ville göra tester och jag sprang (mer eller mindre) till närmaste provtagningsenhet i fredagsmorse och fick strax därefter beskedet att jag låg precis under gränsen till att ha en bakteriell infektion i kroppen. Min läkare sa att ”det är ingen fara att köra men jag skulle inte köra om jag var du”. Så jag bestämde mig för att köra.

Igårmorse fick jag lite kalla fötter. Det är ändå en lång tävling att köra med en inte helt hundra kropp. 3-4 timmar med rimligtvis ganska hög puls. Men att slänga in handduken är så tråkigt. Och fara för livet verkade det enligt läkarkåren inte vara. Därför frågade jag Mårten som jag kör med om vi inte kunde byta till Sprint-klassen istället. Som en gyllene medelväg. Fortfarande få tävla och köra men inte vara ute i flera timmar.

Så vi gjorde det. Bytte till Sprint. Jag ska villigt erkänna att jag sällan har varit såhär besviken. När man laddat för ett lopp vill man köra det loppet och inget annat. Sprint i all ära men det är för det långa loppet jag har tränat. Och vi ville så gärna krossa vår tid från ifjol. Men såhär blir det ibland. Jag vet att en bara har en kropp och ett hjärta och så vidare. Logiskt är det rimligt men känslomässigt är det fortfarande lite bittert.

Stockholm Swimrun Sprint

Är en ny klass för i år. Vi visste inte riktigt vad som väntade. Precis som ifjol underskattade vi oss och la oss lite förlångt bak i starten. Måste verkligen tänka på det framöver. Vi är snabbare än vi tror. Initialt kändes kroppen bra och fram till första simningen hann jag tänka att vi borde satsat på långa. Tryckte på i 4:30-tempo utan större ansträngning och sprang förbi halva startfältet.

Ner i första simningen och trasslade lite med linan innan vi kom iväg. I vattnet märktes det lite att det nog var första gången för många och att många var vana löpare men ovana simmare. Vi simmade in i rätt många och kändes som vi tog rätt mycket placeringar här.

Upp ur simningen och på en lite mer teknisk löpning. Här började min puls rusa. Alltså bigtime-rusa. Var ett slag under min maxpuls. Och SÅ hårt hade vi inte gått på. Det är inget bra tecken. Vi slog av farten lite och innan simningen satte jag mig på huk och bestämde att om pulsen inte går ner nu så bryter jag. Satt i 30 sekunder och pulsen sjönk. Ut i vattnet och nu ledde jag simningen. Eftersom vi blev omsprungna så hamnade vi återigen bland bröstsimmare och inte så snabba crawlare. Vi köttade på och tog ganska mycket placeringar igen. Väl uppe på land kändes puls och kropp lite bättre. Vi sprang men inte ändå ganska lugn löpning.

Sista simningen var kort och den bästa. Ganska fritt och vi matade på. Upp och en lång löpning i mål. Inget vidare tryck i benen och jag kikade konstant på pulsen.

In i mål och in på plats 13.

Summering.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig som Tomas Ledin brukar säga. En dag efter är jag fortfarande besviken. Det är inte mycket att göra åt att man blir sjuk men jag är ändå besviken.

Sprint var förvisso ganska kul. Högt tempo och lite konstigt att köra en sådan kort bana. Men. När en har tränat för att köra långa varianten är det lite som att bara få rånet på en mjukglass när en är skitsugen på mjukglass. Eller bara förrätten när man vill äta sjurätters på Törnströms.

Kroppen var inte alls med igår. En rätt läskig känsla när en är van att kunna säga åt den att trycka på och då gör den det. Igår under andra löpningen ville den inte.

På plussidan måste jag ändå lyfta simningen. Den funkade så otroligt bra igår. Även om jag tycker att jag kunde tränat mer så känns det verkligen att alla träningstimmar med träningsgruppen har gett resultat. Aldrig känt mig så stark i vattnet. Tack för det simfröken Hasse!

Läs också Sofias race report om hennes och Lindas vinst damklassen i Stockholm Swimrun Sprint och läs mer om Stockholm Swimrun 2016 hos swimrunners.se