Sist jag körde ett tröskeltest var den 8 januari i år. Det finns olika varianter på hur man testar sin tröskelpuls och tröskelfart men jag har valt en där man springer i ett tempo man ska kunna hålla i 60 minuter utan att samla på sig mjölksyra men man springer bara i 40-45 minuter. (Läs mer om tröskeltest här eller här.)

Lite nervös inför det här. Jag gissade att något skulle hänt men var kanske inte riktigt beredd på hur mycket som egentligen hade hänt eller tänk om det inte hade hänt något alls?

Gick därför ut ganska lugnt och la mig i 4:20-tempo. Tänkte att det nog var ett ganska bra tempo men efter 2 kilometer kändes det som om det fanns mer att hämta i benen så jag började trycka på och landade i  ett tempo kring 4-4:05min/km. Jobbigt men ingen mjölksyra. Som den gamla devisen lyder.

Så själva testet då. Hur gick det?

Pulsmässigt snittade jag 175 slag sista tio minuterna i januari. Idag snittade jag 181 slag sista tio minuterna. Precis den effekten man vill ha!

I januari sprang jag det här tröskeltestet 5:17min/km-fart i snitt. Idag snittade jag det på 4:11min/km-fart. Jag vet att jag kunde sprungit lite snabbare i januari men ändå.

Men att springa i 4:11-fart gav den lilla bi-effekten att jag lyckades klämma in milen på under 42 minuter. Sist det hände var 13 (!) år sedan i lumpen. Tror jag. Men sedan de digitala hjälpmedlenas tid är det utan tvekan min snabbaste mil någonsin. Det säger alla instrument.

Det är rätt ballt vad lite träning kan göra.