Payback på alla ändlösa löprundor i mörker. På alla 4×4-intervaller på hala stigar hem från jobbet. På alla hjärndöda lunchpass på löpbandet. På alla äckligt långsamma långpass på söndagarna. På den sakta uppbyggnaden sedan ryggskottet. På alla ångestladdad löprundor i minusgrader. På alla gånger det tog fem timmar att tina tårna efter 12 kilometer i regn.
Att kunna gå ut och lägga sig i pulszon 2-2,5 och bara låta benen gå, lyssna på podcast och springa 13 kilometer i 5:17-tempo utan större ansträngning känns bättre än att få tillbaka på skatten.
Om jag någon gång blir grinig och inte vill springa mina intervaller i låt säga november, påminn mig om det här då. Hur otroligt bra det känns och att det trots allt är värt besväret.
