Spring långsamt säger min naprapat men hur kul är det? Med risk för att låta som en högtravande fjant som intervjuas om sin träning i Outside så har jag problem med att springa långsamt. Hur nu det kan vara ett problem. Men det kan det. Om man fått instruktioner att inte springa för snabbt och man gärna vill lyda instruktionerna. Man kan fråga sig varför det ska springas långsamt och det kan jag förklara. Det har tydligen med uppbyggnad och sådär att göra. Det är också anledningen till att det inte är några långa söndagsrundor längre. Än. Att springa långsamt är för mig lika mycket en mental övning som en fysisk så att säga. Som del i den mentala övningen har jag frenetiskt googlat fördelarna med att träna lågintensivt och springa långsamt i ett desperat försök att intala mig att jag på sikt blir snabbare av att springa långsamt. Och tydligen ska man träna andra muskler än när man springer snabbt, bygga upp muskler, leder, senor och annat tjafs i kroppen och det ska dessutom vara svårare att springa långsamt än snabbt. Eh. Ja. Det kan jag skriva under på så att säga.
(Och det avgörande argumentet, min naprapat vill man inte mucka med så att säga och jo, ja jag kan förstå tanken bakom det här. Men ändå. Det är konstigt! Och igår blev jag omsprungen av en MAMIL. Endast tanken på hur ont det kan göra hos en naprapat fick mig att inte ta upp jakten. Hela tiden med mantra, spring långsamt, spring långsamt, spring långsamt – det är bara en MAMIL.)
Egentligen ska jag sikta på att ligga mellan 6:20-6:30min/km. Igår gick det lite fortare men ändå långsamt. Som det ska göra.
Det var den veckan det. Nu vänder vi blad som kungen skulle ha sagt och går in i en ny träningvecka. Först ut på schemat står som alltid simträning.
