Enligt alla kännare och tyckare ska ett långpass vara minst 90 minuter för att räknas som ett långpass. Jag kvalade alltså inte in med mitt pass idag som bara blev 80 minuter. Det får helt enkelt räknas som ett söndagspass modell lite längre.
Kör fortfarande medtodiken att långpass ska gå långsamt eller rättare sagt att pulsen ska hålla sig i zon 2. För min del innebär det att pulsen ska hålla sig under 147 slag per minut. På en höft. I vintras/tidig vår så innebar därför ett långpass för mig att det sprangs i ungefär 6:05 – 6:20 tempo.
Under sommaren har långpassen mest förlagts till bökig skogsterräng och där har samma eller lägre tempo fått råda. Hela tiden med fokus på pulsen. Så det här var egentligen mitt första långpass på väldigt länge som gick i mer normalterräng (läs grusväg och motionsspår). Och det gick undan! Eller undan och undan, det gick i alla fall betydligt snabbare än i våras. 5:33-tempo och det över lagomkuperade 14,5 kilometer med en snittpuls på 147. Lät den klättra upp i ett par uppförsbackar mest för att det kändes väldigt bra att trycka på lite.
Det har sagts förr men är värt att säga igen, kroppen är rätt ball när det kommer till träning. Att relativit målmedveten träning över åtta månader kan få en att springa 50 sekunder snabbare per kilometer är onekligen häftigt.
Nu är de riktigt lugna veckorna över och det är dags att gå på träningen lite tuffare igen. Mer om det och målsättningar imorgon.