Jag har bara simmat i simhallar som har en bassäng som är 25 meter. Det är lite av ett standardmått på svenska simhallar vad jag har förstått. En universell regel kan man säga. Man bygger simbanor som är 25 meter. Inte 24,5 eller 27,56 utan 25 meter.
Ska man simma 50 meter i en normal svensk simhall så simmar man därför två längder i simhallen. Det krävs ingen ingenjörsexamen för att räkna ut det precis. Jag har simmat 50 meter ganska många gånger den här vintern. 800 meter i ett svep som längst. Den matematisk begåvade kommer raskt fram till att det är 32 vändor i en 25 meters-bassäng. Det är därför inte helt orimligt att anta att övergången till en 50-meters bassäng inte skulle innebära några större problem. Det är som sagt bara dubbelt så långt varje gång.
Inget kunde vara mer fel.
Jag simmade och simmade och simmade och simmade. Det. Kom. Aldrig. Någon. Kant. Det var som om bassängen var ändlös. Samma känsla som jag misstänker Christopher Columbus hade när han korsade Atlanten infann sig. Det var som om jag seglade mot Indien och aldrig kom fram. Och när jag väl gjorde det var jag helt slut. Alltså 50 meter är väl ändå 50 meter? Inte i en simbassäng som är 50 meter vs. 25 meter. Där är 50 meter faktiskt minst 100 meter. Utan tvekan.
Dessutom fick jag kramp i slutet. Festligt.
Imorse sprang jag igen. Lite av en tradition att springa till jobbet numera. Fjärde veckan i rad måste ändå göra att det ses som någon form av vana och tradition nu va? Segt pass men sprang i alla fall upp på skräphögen i Hagaparken. Alltid något.