Normalt sett försöker jag göra mig lite lustig åt mina halvtafatta försök till att träna. Ranta om hur jobbigt det är att springa eller hur jag jagar ner någon annan i löpspåret. Det går inte idag. Igår var oironiskt och osentimentalt en av de bättre löprundorna på länge.
Vi håller på att flytta och det är som ni vet ett projekt. Att bo i flyttkartonger har aldrig varit charmigt. Ett pressat tidsschema för att hinna med allt. Ni har säkert flyttat och vet säkert hur det är. Mitt i allt det här hade jag en utbildning att hålla i Linköping igår. En paus från flyttandet och en löptur stod på schemat på kvällen. Kanske var det omständigheterna runt om som spelade roll men att bara dra på sig ett par löptajts och ta rygg på David igår var bara så jävla skönt. Med betoning på jävla.
Ut längs Roxen. På små vindlande stigar. Över stock, över sten. Inte speciellt snabbt utan i lagom tempo. Hade jag varit mer som Mia Törnblom hade jag kanske dragit en referens om att det var meningen med livet att springa men eftersom jag inte är Mia Törnblom nöjer jag mig med att konstatera att det var gött. Fruktansvärt gött. Det är ofta det att springa. Du borde göra det mer också.
