Jag har läst hur viktigt det är att man laddar för lopp. Att man planerar hur man ska äta. Dricker ordentligt och vilar dagen innan.
Sådana råd är till för att inte följas. Igår sprang jag Bellmanstafetten och bröt mot alla.
15.03 kom vår marknadschef Anna springande med andan i halsen. ”Kan du springa istället för mig.” Det normala och vettiga svaret på den frågan är givetvis nej. Alla resonliga människor skulle svara så. Speciellt om dom sovit lite halvkasst, sprang milen på nästan säsongsbästa dagen innan och inte har druckit jätteordentligt. Men jag är inte resonlig så jag svarade ja. Och började planera för hur jag skulle få in en lägenhetsvisning innan.
Hade heller inte hört om den här Bellmanstafetten innan. Och hade jag gjort det hade jag trott att det var en tysk, en norsk och en Bellman som skulle springa och dela en pinne. Pinnen stämde men man behövde tydligen inte ha flera nationaliteter. Och man behövde vara 5. 5 som springer 5 km var. Jag fick sista sträckan.
Bellmanstaffetten – Hur är banan?
Själva banan var relativt enkel. Flack och lättsprungen. Ett par partier med gräs och grus men mest asfalt. Banan går runt Stora Skuggan och det är enkelt att springa dit och tjuvträna. Om man hade vetat om det innan vill säga. Banan är i alla fall flack och snabb. Håll inte igen. Spring på!
Taktiken för egen del var enkel: springa snabbt. Hade Runkeeper satt på att var femte minut läsa upp min hastighet. Tror ni det funkade? Nä. Fick något meddelande innan som låste den funktionen. Smidigt Johannes. Hittade istället en bra rygg. Tidigare ett vinnande koncept.
Det där med fart är svårt. Vad är en bra fart? Runkeeper eller min pulsklocka hade verkligen hjälpt här. Nu sprang jag, om det stämde, in på 21.01 och då ska det enligt ryktena vara så att man springer 5,1 kilometer på sista sträckan. Så det får jag väl vara nöjd med men det hade varit trevligt att trycka sig in under 20 över fem kilometer.
Det får bli nästa gång.