Så Lidingöloppet hände förra helgen och jag skrev det här inlägget förra veckan men så blev jag hackad osv. osv. Men here we gå.
Jag vill inte dra det till att hela mitt liv har hängt på Lidingöloppet men mycket av min träning har riktats in på de där förbannat grusiga kilometrarna runt ön där folk betonar I på ett lustigt sätt. 30 kilometer. Upp och ner.
Uppladdningen var i ärlighetens namn inte optimal. En vecka i London med långa dagar. En flight hem med SAS-middag på torsdagen som grund så att säga. En febrig bebis hemma. Lite lätt småförkyld själv. Inget som skulle hindra mig från att springa men känslan inför start var inte glass och ballonger utan mer ”hur fan ska det här gå”. Inte för att jag hade ställt mig in på att vinna eller så men träningen har gått läskigt bra och sub 2:45 har absolut känts som en väldigt realistisk målsättning. Men påväg ut till starten kändes det som sub 3 timmar skulle bli svårt. Eller sub ta sig runt överhuvudtaget.
Startskottet gick och det var som vanligt trångt i starten. Försökte intala mig själv att det här var roligt, att inga prestationskrav förelåg och att det var ett bra träningspass. Det gick i 3 kilometer. Sedan funderade jag i fem kilometer på hur ovärdigt det skulle vara att bryta vid Lidingövallen. Kom fram till att det skulle vara skamligt och fortsatte springa. Hade samma inre resonemang vid en mil.
”Jag är trött.”
”Det är skamligt att bryta efter en mil.”
”Men jag är trött!”
”Det skiter jag i. Vi bryter inga lopp.”
Så kan man säga att det fortsatte varje kilometer fram till 15 kilometer men där någonstans så insåg kroppen att det bara var att springa i mål. Och efter det kändes benen ganska bra. Inte som 2:45 bra men väl med marginal under 3:00. Sista milen är som bekant relativt vidrig. Grönsta Backen gick fint. Aborrbacken gick fint om man med fint menar att jag sprang hela backen. Men sedan.
På krönet efter Aborrbacken hann jag ta tre steg innan jag snubblade på en rot. Och ramlade. Handlöst. Som man gjorde när man var barn med den lilla skillnaden att ur min mun strömmade en flod av ord som var synnerligen olämpliga. Jag har nog aldrig svurit så mycket tidigare. Samtidigt som jag ramlade så fick jag kramp i båda benen. Så där låg jag. På rygg som en skalbagge med kram i bägge benen med dessa pekandes rakt upp i vädret. Värdigt.
Rullade (!) till sidan av banan. Låg och stretchade (eller ja, låg och försökte töja bort krampen) och förde en hetsig inre diskussion som slutade med att jag sprang de sista 4 kilometrarna. Vilket till en början gjorde ont men sedan gick ganska bra. Hela mitt fokus låg på att komma under tre timmar. Vid tre kilometer hade jag 23 minuter på mig. Jag var skeptisk. Vid två kilometer hade jag 16 minuter på mig och började få upp hoppet. Med en kilometer kvar hade jag 10 minuter på mig och då slog jag av takten nästan helt. Bättre att vara säker på att komma i mål under tre timmar än att få kramp och missa allt.
Så på officiella tiden 2:57:25 stapplade jag i mål. Med betoning på stappla. Nu först tittade jag på hur min kropp såg ut efter fallet. Det var inte vackert. Hela högerben blåslaget och skrapat. Blödde från ett par ställen på låret och på knäet. Så kan det gå. (Jag har bild på det men det är inte vackert så vi besparar oss det.)
Nöjd då? Nytt PB och allt men ändå inte riktigt nöjd. Med tanke på omständigheterna är jag såklart nöjd men samtidigt var jag lite väl slarvig i min uppladdning – jag hade kunnat planera veckan innan bättre och jag tror mycket satt i den planeringen. Träningsmässigt kan man alltid träna lite smartare men jag har helt ärligt varit duktig med min träning och det är det som gör det här lite extra surt.
Bara att bryta ihop och komma tillbaka nästa år.