Kom igen Johannes!

The revenge of the löpare.

Gårdagens inlägg var måhända en smula elakt så vi fortsätter väl på inslagen väg. Det här är kanske inte mitt mest sympatiska inlägg men jag kan inte låta bli.

För varje gång jag går in på ett gym så känner jag mig vilsen. Lite som en orienterare utan karta. Som springer runt på måfå i skogen i hopp om att hitta en kontroll. På samma sätt som om att jag när går in på ett gym så hoppas jag hitta en muskel eller två som kan övas. Och så står det där och ler lite i mjugg. Gym-killarna. Som pumpar biceps och lyfter skit-tungt. Och småfnissar när jag får använda båda händerna för att lyfta ner 3-kilos hanteln från stället.

Därför är det inte utan vidare så att jag dragit på smilbandet de senaste dagarna. För det är som en invasion av gymkillar i löpspåret. Som om de helt plötsligt kommit på att cardio är viktigt också. Och dom ser så roliga ut där de skuttar fram med sina linnen, mjukis byxor och stora hörlurar på stela gymben och med ett flås som en 79-åring. Och det här gör mig kanske till en sämre person men jag kan verkligen, verkligen inte låta bli att småle när jag springer förbi dem.

Exit mobile version