Det rasar en debatt. Den är inte direkt ny men fick nytt liv i helgen efter det här debattinlägget på Metro. För att sammanfatta det, raljera och generalisera så tycker den ena sidan att det är förkastligt att det ska hetsas mindre kring träning för att risken för ortorexi är stor – det andra lägret tycker å anda sidan att risken för att en del människor övertränar är ett mindre bekymmer än att en majoritet av alla människor idag sitter på sina blekfeta rumpor i en kontorsstol och att det kanske är bra att hetsa dem till att röra lite på sig.
Själv rör jag mig i mellanlandet när det gäller åsikterna. Vilket med tanke på att jag emellanåt hetsar om träning kanske är lite tvetydigt. Men så här. Jag tycker att det är bättre att vi småhetsar men samtidigt är vaksamma på ortorexi-signaler och kunskapen om den sjukdomen behöver ökas. Det verkar saknas studier på ortorexi men bara genom anekdotiskt bevisföring verkar det till synes som om det är ett mindre samhällsproblem än vad fetma de facto är.
Så lite hets i en lagom dos är inte fel. Men det får inte gå till överdrift. Och jag är i ärlighetens namn rätt less på den super-duper-nästa-elit-trenden som finns bland många motionärer idag. Vilket kanske också är tvetydigt med tanke på den här bloggen. Så missförstå mig rätt. Jag gillar verkligen att träna. Men jag har inte som mitt stora mål i livet att persa på milen utan mitt stora mål i livet är att må bra när jag är 85. Det konceptet verkar många ha svårt att förstå. ”Tränar du för något?” är den vanligaste frågan. Jag brukar säga nej. Oh the look on peoples faces. Det är som om det inte går ihop. Inte träna för något speciellt? Va? Inte? Vad tränar du då för?
För att det är skoj.