Sälen. Denna avkrok till skidort. Vi är här över helgen och det beror mest på att min syster har den goda smaken att gå i sin broders fotspår och utbildar sig till skidlärare. Jag visade förvisso bara upp de glamorösa delarna av det yrket i sociala medier men förr eller senare lär hon sig att det inte är så kul att ta hand om kissenödiga danskar i -5.
Men utför i all ära. Det är inte träning, i alla fall inte som jag ser det. Och det regnade så vi gick hem. Redan i unga år var jag en uttalad solskensåkare så att säga och det sitter i. Vattensporter hör sommaren till.
I ett försök att framstå som en längdfantom snörade jag på mig mina längskidor. Jag fick dem i julklapp 2012 i någon form av önskan och förhoppning om att jag ägde ett par längdskidor så skulle min aktivitet i spåren öka. Tydligen räcker det inte med att äga ett par för att den ska öka, det kan snart 1,5 års ägande tydligt bevisa. Och eftersom jag har bristande kunskaper kring hur olika fören ter sig körde jag en gammal klassiker när det gällde vallningen idag. Swix Blå. Vi åkte längd en gång under min skidlärarutbildning och då fick jag lära mig av Lennart Kjellin att det var den enda valla man behövde. Uppenbarligen hade Lennart aldrig åkt skidor i regn i Sälen. Första kilometern var uppför och jag åkte precis lika mycket nerför samtidigt. Hem och på med klister. Sen gick det lite bättre.
6-kilometer stod det på skyltarna men jag antar att det är för att alla danskar ska känna sig lite bättre för jag fick det bara till 5 och då åkte jag lite ändå längre än vad som slingan var. Men det kan dom ha, dom kissenödiga danskarna.