Jag är en helt vanlig kille. Ungefär som folk är mest.

Som gammal skidlärare var jag van och kunna äta vad som helst, hur som helst och inte tänka så mycket på det. Att springa efter kids som ramlar i skidbacken samtidigt som de håller på att kissa ner sig förbränner en del. Problemet är att jag slutade vara skidlärare och började jobba framför en dator men med samma vanor. Ja, ni ser problemet. Mat är gott. Träning är jobbigt. Det här är helt enkelt platsen jag försöker vända det senare till i alla fall mindre jobbigt. Vi får se hur det går.

Bloggen då? Jag bloggar mest för mig själv. Som en slags träningsdagbok. Fast online och öppet. Det är en motivator. Att springa de extra två stegen. Krama ur det sista ur kroppen. Jag trodde helt ärligt inte att det skulle funka men det gör det. Många dagar har räddats av att jag behöver träna för att ha något att blogga om. Förhoppningsvis kan den vara någon form av inspiration också. Kan jag – kan alla.