Miserabelt. Redan nu kan känsliga tittare varnas för att det kommer vevas om hur miserabelt tillståndet på min kondition är i det här blogginlägget. Jag lovar att det här eventuellt är det sista på det ämnet.
Och allt är förstås relativt men det känns miserabelt. Som om man sålt smöret och aldrig fått några pengar. Jag har roat mig med att googla exakt hur miserablet det faktiskt är att inte träna sin kondition på ett par veckor. Det visade sig att det var exakt så miserabelt som jag hade gissat att det skulle vara om jag hade fått gissa men nu gissade jag inte utan googlade istället och fann mig själv tycka att min konditon var än mer miserabel än vad den kanske är egentligen.
Kort och gott verkar den gedigna vetenskap jag googlat mig fram till i sann Donald Trump-anda, samstämmigt peka på att konditionen lider lite redan efter 5 dagar men att det går att åtgärda. Efter 14 dagar börjar det gå riktigt åt helvete och sen är det så att säga en sluttande nedförsbacke nedmot kilometer-tider som kanske inte är skamliga men i alla fall långsammare än vad jag känner mig bekväm med. I den första artikeln jag hittade så läste jag någon form av skräckexempel där det tog evigheters evighet innan konditionen så att säga återinträdde i den personens liv. Men det verkar ändå hopfullt att kunna bygga upp skiten igen. För egen del alltså.
Mitt i all löp-misär så är ljusglimten ändå att det går att springa igen. Det är positivt. Och att det var fantastiskt vackert att springa i eftermiddag. Och att det är fruktansvärt platt i Lidköping vilket gör att en känner sig lite bättre än vad som de facto är fallet. Och att jag var längre ner i otränade-konen efter ryggproblemen förra året. Det är positivt. I övrigt är det relativt miserabelt.