Det känns som om kroppen sakta men säkert börjar ge sig in i träningsmatchen igen.

Sprang i onsdags och även om jag dog lite på slutet av passet så lyckades jag hålla någonsånär distansfart samtidigt som pulsen och kroppen kändes okej. Halleluja.

Ska försiktigt testa på intervaller idag. Inga stora tröskelintervaller utan mer små och korta. Känns det kass så byter jag till vanlig löpning. Och med kass menar jag alltså att kroppen protesterar som om den vore student 1968. Inte att det är jobbigt. Intervaller är jobbigt. Det är själva grundbulten i hela skiten. Att det ska vara jobbigt.

Igår lyckades jag klämma in ett styrkepass också. Det har i ärlighetens namn varit sisådär med styrkan senaste tre veckorna. Inte bara för förkylningen utan för allmän lathet. Uppryckning väntar.

Vi säger väl så sålänge?