Shahin sammanfattade det väl egentligen ganska bra i sin krönika.
Folk som älskar att springa har nästan en solid aura av självgodhet omkring sig. Den typen av självgodhet som krävs för att kunna kräva att centrala delar av en stad ska stängas av för att dessa personer ska kunna visa sin omgivning hur förträfflig man är som kan sätta en fot framför den andra, lite snabbare än någon annan.
Hehe. Spot on.
Nej men skämt och sido. Det finns många som hävdar att träning blir en livsstil. Jag ser det mer som att borsta tänderna eller okej, det är roligare än att borsta tänderna men det är något man bara gör. Och visst krävs det lite planering som nybliven småbarnsförälder men det är inte direkt så att det krävs tre logistiker från KTH för att räkna ut det flödesschemat direkt. Så jag inbillar mig att min träning inte förändrar mig till att bli ett självgott as i allt för överdriven mening (Adam du behöver inte hålla med mig här.)
Sedan är det klart att min träning har en kroppslig påverkan också. Jag mår bra av att träna. På alla plan. Ofta tror jag att vi glömmer den psykiska aspekten av träning. Det är lätt och fokusera på den fysiska (doh!) och den är såklart trevlig men allt fler studier kopplar psykiskt ökat välmående till fysisk aktivitet – jag tror det är skitviktigt.