Jag undrar alltid varför innan jag startar ett lopp. Varför gör jag det här? Och varför, om jag nu nödvändigtvis ska springa, välja ett lopp som är 30 kilometer och mest går upp och ner hela tiden? Varför har jag inte tränat ännu mer? Varför köpte jag inte nya tights på internet så jag i alla fall ser lika snabb ut som han bredvid i startfållan? Varför tog jag långärmat istället för kortärmat?

Skitsamma. Nu stod jag där och svor lite över det mesta men har man postat att man ska springa skiten på sociala medier så är det väl bara att göra då helt enkelt. Hur gjorde man egentligen innan sociala medier fanns? Kunde man ens springa lopp då?

Nåväl. Jag startade i den absolut sista gruppen. Inte näst sista utan den absolut jättesista gruppen. Gruppen som inte har funnits tidigare och som eventuellt skulle få pannlampa sista biten. Eller alla skulle inte få pannlampa utan bara de som var riktigt, riktigt långsamma. Och ja må inte vara snabbast i världen men så långsam hade jag inga planer på att vara.

Taktiskt sett hade jag min plan klar. Inte för att jag är ett taktisk geni som känner min kropp som vore det ett schweiziskt urverk, urkarvat ur ett stycke granit där jag känner alla delar in i minsta detalj, nej inte alls men ska man springa 30 kilometer så har jag läst att det kan vara bra att i alla fall tänka lite på hur man ska disponera loppet innan. Så. Jag hade min taktik klar innan loppet. Sikta på 05.50 de första 15 kilometrarna, ”de lätta” av loppet. Det lätta är givetvis ett oerhört understatement. Det är mindre backigt än sista delen och därför kallar människor som springer Lidingö i minimala shorts och linne på tiden 1.56 den för ”den lätta delen”. Men planen var – börja lugnt.

Men så var det det här med att starta sist. Ganska snabbt var det bara att inse att om jag inte ville bränna tokmycket på att hetsa om folk så var det bara att hitta en hyfsad rygg och följa så gott det bara gick och min pulsklocka visade snabbt (pun intended) att det gick långsammare än tänkta 05.50 – jag hittade en rygg (Tack Atlas Copco-killen!) som enligt klockan höll 06.03-fart. Good enough i trängseln tänkte jag och la mig bakom honom första sju kilometrarna.

Så här i efterhand visar alla datapunkter på att det gick fortare än så, förvisso första km på runt 6 men därefter ganska enligt plan. Överlag kändes benen otroligt bra här och jag funderade på om jag skulle trycka på mer eller inte, speciellt efter milen men bestämde mig för att hålla nere tempot.

För egen del tycker jag nog att de första 15 också bör räknas in i loppet men nåväl. Här började också problematiken, inte så mycket i termer av att det blev jobbigt. Jag hade pigga ben. Men om det var mycket folk innan backarna började blev det crazy-banana-mycket-folk här. Folk orkade inte springa och stoppade upp i backarna. Mer än en gång höll jag på att springa omkull en MAMIL som troligtvis spenderat mer tid på den lokala pizzerian än i löpspåret så att säga. Det finns onekligen en intressant aspekt i att det i 99,9% av fallen när det gäller ”fan-nu-höll-jag-på-att-springa-på-dig”-incidenterna så var det män som gick ut i spåret. Aldrig kvinnor.

Nackdelen med mycket folk var således abrupta tvärstopp men den stora fördelen att jag sällan har känt mig så stark. Jag startade som sagt sist. Och kom på plats 9256. Med strax över 20 000 startande så innebär det att jag kutade förbi 10 000 personer.

Grönsta är den första riktigt jävliga backen. Laddad mentalt med att ta sportdryck innan och speakern lyckades dessutom fånga att det var jag som kom kutande och ropade ”Här kommer Johannes Sundlo och han ser stark ut!”. Enkelt knept för att flyga upp för Grönsta Backen. Skrek ”Håll höger!” hela backen. Obey MAMILS. Här kommer jag.

Next up – Aborrbacken. Denna legend. Det vore väl onormalt att ha pigga ben här och det hade jag inte heller men bra mycket piggare än många andra. Så under hela Aborrbacken ägnade jag mig åt att skrika ”Håll höger!”. Och kutade. Hela vägen upp.

Sista biten in till mål var det bara att springa. Jag trodde helt ärligt det gick fortare här än vad det gjorde. Men sista biten in till mål är bara att springa. Väl i mål stannade klockan på 3.06.32 och direkt trycktes det upp en mikrofon under näsan på mig. Fantastiskt.

Kanske inte min bästa intervju.

Är jag nöjd med loppet? Både och. Jag missade mitt inofficiella tidsmål med 6.32 minuter och det är förstås surt. Jag hade kunnat kapa in den tiden, det är jag rätt övertygad om. Men samtidigt var det sjukt mycket folk och sista delen gick långsammare än jag hade tänkt. Är jag besviken? Inte alls. Vill jag göra det igen? Absolut. Vad jag tyckte om loppet? Fantastiskt.

Foto: CC BY-ND flickr/Fotografgruppen