När jag postade om mitt sommarprojekt på Facebook häromdagen så kommenterade en gammal kompis på det om att vi borde cykla ihop när cykeln är färdig. Nu har jag med mig min andra cykel hem också så jag hade så att säga åkdon. Så sagt och gjort. I onsdags cyklade vi ihop.

Ulrika som min kompis heter är en riktig cyklist. Alltså inte en hobby- och fuskcyklist som en annan. Hon har cyklat jättemånga varv runt Vättern och i hastigheter som en annan skulle ha svårt att hålla med en personbil. Hon är också med i Team Swesport. Hon är kort och gott en riktigt snabb cyklist. Jag hade därför lite (läs mycket) ångest inför cykelrundan.

Vi trampade iväg och det gick ganska lätt och följa första biten. Jag har trots allt lite flås. Men efter vi hade cyklat ungefär 3 mil började det kännas att cykel inte riktigt är min gren. På tal om gren var det där det kändes mest. I min gren alltså. Mer bestämt rumpan. Och baksida lår. När vi närmades oss fyra mil trodde jag baksidan skulle krampa ur totalt men det klarade sig hela vägen hem.

Totalt cyklade jag 45 kilometer. Innan den cykelturen hade jag totalt, fördelat på fyra tillfällen, cyklat 28 kilometer. En rätt bra ökning av årstotalen så att säga.

Och jag ska motvilligt erkänna att det var roligt att cykla.

Dessvärre har jag inga bilder från cykelturen eftersom all energi gick åt till att trampa för att hålla någorlunda jämntakt med Ulrika. Så tack för rundan och tack för tre dagars smärta i de bakre regionerna.